Den himmelske Fadern talar

Uppsyningen av Vår Fru i Caravaggio

26 maj 1432, Caravaggio, Bergamo, Italien

Upplevelsen och dess budskap

Gud, rik på barmhärtighet och allsmäktig, som genom sin försyn ordnar alla saker mildt, utifrån den fromhet som aldrig lämnar någon trogen utan hans himmelska hjälp en dag var nödvändigt att betrakta, bistå och till och med hedra folket i Caravaggio med Jungfru Maria, Guds moder, uppenbarelse.

I det år från Herrens födelse, på dagen den 26 maj klockan fem på kvällen skedde det att en kvinna vid namn Giannetta från byn Caravaggio, 32 år gammal, dotter till Pietro Vacchie och hustru till Francesco Varoli, känd av alla för sina dygdiga sätt, sin kristna fromhet och sitt ärligt uppriktiga liv, var utanför byn längs vägen mot Misano, och hon var helt upptagen av tanken på hur hon skulle kunna ta hem de bundlar gräs som hon kommit att slå för sina djur.

Då skedde det plötsligt att hon såg en vacker och beundransvärd Dam, av majestätisk statur, med ett angenämt ansikte, av ärorik utseende och obeskrivlig skönhet som aldrig föreställts sig, kläd i ett blått kläde och hennes huvud täckt med en vit slöja.

Imponerad av denna ärorika framtoning av den adliga Damen utropade den förvånade Giannetta: "Jungfru Maria!"

Och Damen sade omedelbart till henne: "Frukta inte, dotter, ty det är verkligen jag. Stann och knäböj dig i bön."

Giannetta svarade: "Dam, jag har ingen tid nu. Mina hästar väntar på detta gräs."

Då talade den välsignade Jungfru till henne igen: "Nu gör vad jag vill av dig...."

Och så sägande lade hon sin hand på Giannettas axel och förde henne ner på knä. Hon fortsatte: "Lyssna noga och håll i minnet, ty jag vill att du ska berätta var som helst med din mun eller låta dig säga detta..."

Och med tårar i ögonen, vilka enligt Giannettas vittnesmål verkade som glittrande guld, lade hon till:

"Den Högste Allsmäktige min Son avsåg att förinta denna jord på grund av människornas orättfärdighet, eftersom de gör ont mer och mer varje dag och faller från synd till synd. Men jag har under sju år bedt min Son om barmhärtighet för deras synder. Därför vill jag att du ska säga åt alla enskilda personer att de skall fasta på bröd och vatten varje fredag till ära av min Son, och efter vespers, utifrån hängivenhet mot mig, de bör firas varje lördag."

"Den halva dagen ska de tillägna mig i tacksamhet för de många och stora nåderna som min Son har erhållit genom mitt förmån."

Jungfru Dammen sade alla dessa ord med öppna händer och som om hon var bedrövad. Giannetta sa: "Folk kommer inte att tro mig."

Den barmhärtigaste Jungfru svarade: "Stå upp, frukta inte. Du berättar vad jag har befallt dig. Jag ska bekräfta dina ord med så stora tecken att ingen kommer ifråga om du talat sanning."

Därefter gjorde hon korstecknet över Giannetta och försvann ur hennes synfält.

Omedelbart återvände Giannetta till Caravaggio, där hon berättade allt vad hon sett och hört. Därför började många - som trodde på henne - att besöka den platsen, och de fann en källa som aldrig tidigare hade setts av någon.

Till denna källa kom sedan några sjuka personer, och därefter i ökande antal, lita på Guds makt. Och nyheten spreds att de sjuka återvände frälsta från sina lidanden genom förbönerna och förtjänsterna av den mest härliga Jungfru Maria, Moder till Gud, och vår Herre Jesus Kristus.

Till Honom, Fadern och Den Helige Ande, vara lov och ära alltid för de troendes frälsning. Amen.

Tårarna i hennes ögon, händerna utbredda som om hon led av något

Madonnans gråtande i Caravaggio, liksom meddelandet man istället bör fundera på längre tid över, har nästan aldrig betonats. Ändå hade Giannetta fångat och blivit imponerad av dessa tåror och denna sorg för Kristi moder: Madonnan talar med tårfyllda ögon. Det är sant att de ser ut som glittrande guld till henne, men det beror på att de inte kan undgå att slå mot henne. Med öppna händer och som om hon led av något förtrocker Jungfrun sin sorg åt Giannetta samtidigt som hennes förbönande medkänsla. Jungfruens sorg är sörgen över hennes Son, framprovocerad till hotet om straff för människornas synder såsom i Evangeliet: "...om ni inte ångrar er, ska ni alla gå under på samma sätt" (Lk 13:3, 5).

Och det fanns en anledning om man tänker på de år av orolig historia för Kyrkan och tiden av våld som utövades i Caravaggios eget land.

Vad gäller den politiska situationen i Gera d'Addas område bör det nämnas att fiendskapen mellan Republiken Venedig och Hertigdömet Milano återupptogs tidigt 1431. Caravaggio skulle utgöra en avgörande knutpunkt för dessa under inte få år under hela 1500-talet. Mellan 1432 och 1441, mellan 1448 och 1453 gick Caravaggio fram och tillbaka under Milan- och Venedens styre, och blev scenen för slag, vapenstillestånd, förhandlingar om "kapitel" på båda sidor som skulle låta dess invånare överleva. Freden var bräcklig. Gera d'Adda skulle vara med Milano i relativ fred till 1499. Sedan återvände den under Venedig för ytterligare tio år eller så.

Helgedomen med källa

En Källa Aldrig Tidigare Sedd Av Någon

"Vår Fru av Källan" kallas idag Caravaggio-sanktuariet. Under många århundraden kallades dock platsen och Apparitionskyrkan "Santa Maria alla fontana." Och det sättet att skriva hade en precis anledning.

Mazzolengoängarna var en del av ett stort landskap som omgav Caravaggio och låg säkert inte på "ett oodlat öde och vilt ställe...med fullständig visshet att det här inte fanns någon källa eller annan källsprång," som historikern Paolo Morigi börjar skriva i sin Historia från 1599. Förnekelsen kommer från rapporten av Caravaggios representanter överförd till "lettere patenti" av Antonio Aleardi, biskop Venturinos vicegeneral: Vår Fru uppenbarar sig på en plats som kallas Mazzolengo där det alltid funnits och fortfarande finns en källa; hon uppenbarar sig precis "nära" (prope fontem) den så att stället blir väl identifierat, ett par tiotal steg bort.

Invånarna i Caravaggio visste att på vägen till Misano på landet "al Mazzolengo" finns en stor, väl identifierad källa och att de länder, liksom många andra i området, är rika på källor.

Giannetta slår sin gräs på dessa länder men där Vår Fru uppenbarar sig för henne den dagen finns ingen källa eller kan ses. Det är därför att de som strömmar dit ges att finna "en källa de aldrig sett tidigare." Och bara därför att dem som badar i det vattnet botas från sina sjukdomar kommer denna källa att bli "den heliga källan." Och bara därför att den legendariske tvivlaren som kastar torrt trä in i den hoppande på något sätt få någon bevis eller motbevis för den hävdade uppenbarelsen (som aposteln Tomas: "...om jag inte ser...om jag inte rör med mina händer...så tror jag inte") ser det omvandlas till en blommande buske, kommer denna källa att bekräfta sig som "mirakelkällan."

Men hur ska man peka ut för dem som springer dit var Vår Fru uppenbarade sig? Man skall säga, "vid källan." Vi dock måste göra det klart att även femtonhundratals folkspråket också rapporterat i officiella latinska dokument Santa Maria alla fontana bör läsas som latinets ursprung kräver att den översätts; nämligen för att låta oss veta att kyrkan Santa Maria ligger på vägen till Misano till Mazzolengoängarna nära (ad) en källa. Denna tolkning klarar utan någon tvång, snarare på säkert grund av platsernas konfiguration, något påstående eller antydd motstridighet i berättelserna om händelsen den 26 maj angående ... två källor.

Inre av helgedomen

Vattnets tecken och evangeliet

På sitt sätt gör mirakelkällan till stånd, här och nu evangeliet. Detta förstås väl redan från början av de gamla vittnena som "noterade" botningarna med evangelisk frasering: "Adi ovan (10 augusti 1432). Stefano, son till Gabriello di Zenalij di Trevì (Treviglio), fyra år gammal, hade aldrig kunnat gå, enligt hans mors vittnesmål, men gick direkt efter han tvättats i källan med sina fötter ensam utan någon annan stöd.

Vattnets tecken följer historien om Gamla och Nya Förbundets folk och karaktäriserar många helgedomar där Jesu mor uppenbarade sig. Inte för intet var hennes närvaro "avgörande" då Kristus utförde det första av sina tecken genom att förvandla vatten till vin. Genom vatten arbetade han också botningar av kropp och ande. Världens synd tvättas bort av vattnet och blodet som flödade från hans genomborrade hjärta, och genom gåvan av Anden blir de återfödda i dopvattnet födda till nytt liv.

När de sjuka föras till tempelns framtrappor och tvingas passera den heliga källan med bön om sin botgörelse; när skarorna strömmar hit på pilgrimsfärd för att dra från nådens källa så snart det går; när fromheten driver de trogna till att be "något" av Jesus, med Blessed Mothers förbön som mellanled, i övertygelse om att Han ska göra det, kan man då säga att vi låter oss falla för känslofulla och orationella former av tro och bara söker skydd i en tröstande typ av bön?

Här går Jesus fortfarande genom människosläktet, verkar "genom Andens kraft" vid den levande vattenkällan, alltid levande även när han mystiskt är närvarande under eucharistiska tecknet.

Och när nåden av hjärtans omvändelse och botgörelse från fysiska lidanden sker vid folkmassans möte med Honom, så sker det fortfarande genom Kristi inkarnations tecken och mellanled, återigen och i fortsättning på "Herrens nådsår" som möjligheten att näma och uppnå den unika gåvan av Guds nåd i Herren Jesus erbjuds.

Vattnets tecken bekräftar dock inte bara Gianettas vittnesbörd trovärdighet, utan är också ett uttryck för Guds nåds helande kraft, som verkar genom Marias förbön efter hennes uppenbarelse.

"Människor kommer inte att tro på mig," sade Giannetta.

Men den barmhärtigaste Jungfru svarade, "Stå upp, frukta ej. Du berättar vad jag har befallt dig; Jag ska bekräfta dina ord med så stora tecken att ingen kommer tvivla på att du talat sanning." ... Och efter ha gjort korsets tecken över Giannetta försvann Hon ur hennes synfält.

Så berättar återigen den gamla texten. De "så stora" tecknen som bekräftade budskapet: är alltså källan aldrig tidigare sett av någon; de sjuka frälsta från lidandena de led av.

Procession med scen från uppenbarelsen

Evangelisk uppmaning till omvändelse

Även om de alltid har illustrerats på olika sätt, så är det historia och traditioner, fromheter och konst som gjort Caravaggios helgedom berömd över århundradena, förvånansvärt nog, uppenbarelsens budskap har nästan helt ignorerats och dessutom fortsatt att vara utan kommentar.

Det är sant att det har meddelats till oss i en form och litterär genre som inte längre är vår kultur, även teologisk kultur. Men den märkvärdiga faktan är att även under de tidigare århundradena tycks uppmärksamheten och fromheten väckt av händelsen den 26 maj 1432 ha polariserats mer på "underkällan" än på Vår Frus ord till Giannetta.

Vilka ord? Låt oss höra dem igen i en översättning så trogen som möjligt texten av den gamla "auktoriserade" berättelse överlämnad åt oss från biskop Specianos pastorala besök:

"Lyssna noga och kom ihåg. Jag vill att du ska rapportera var som helst, eller få det att sägas, detta: Den Högste Allsmäktige Min Son avsåg att förinta denna jord på grund av människornas orättfärdighet. De gör ont mer och mer varje dag, och de faller från synd till synd. Men i sju år har jag bedt Min Son om barmhärtighet för deras synder. Därför vill Jag att du ska säga åt var och en att de bör fasta på bröd och vatten var fredag till ära för Min Son...."

Bortom det verbala skalet och uttrycken som används, är budskapet i sin essens detsamma - efter allt kunde det inte vara något annat - som resonerar från Gamla Testamentet till Nya Testamentet, från ett profetiskt vittnesbörd till ett annat koncentrerat i Jesu uppmaning: "Ångra er och tro på evangeliet... Frälsningstiden har kommit... Guds rike är fullbordat."

Bortom den kulturella och litterära ytan leder en objektiv analys av Caravaggios Apparition i sin substans och nükthet oss till ett enda budskap, "Ångra er och tro på evangeliet," som om Frälsarens moder ville visa sig här för att upprepa i den tiden och för all framtid hennes sista ord enligt evangelisten Johannes: "Gör allt vad han säger."

Och även om det följs av förebådelser och hotet om straff - Sonen Gud själv, när Han kom bland människorna, tystnade inte om den profetiska utmaningen om "hårdhet i hjärtat" och den inkommande domen för dem som inte vänder sig tillbaka - så är det fortfarande ett upprop till omvändelse glädjat av löftet om en nåd redan beviljad åt syndaren som ångrar.

Fasta och fromhetsövningar bör heller inte anses vara föråldrade. Det kristna livet, liksom den kontinuerliga omvändelsen, är också en dödande bot; och tro, underkastad sin essentiella renhet, undviker inte att uttrycka sig i religiositet, som kläs i variabla former i kulturers och tiders mångfald.

Några fruktar att betydelsen tillskriven budskapen om Vår Frus uppenbarelse och den Jungfrun Maria själv som budbärare, eller hennes lyckliga seende, riskerar att förvränga och dölja Jesu Kristi centrala roll och Kyrkans, minska behovet av att tro på evangeliet i dess radikala integritet genom att riktas till sanningar och uppenbarelser som inte är nödvändiga för frälsning. Men detta är precis skiljedomen mellan äkta och påstådda uppenbarelser: äkta uppenbarelser väcker evangeliet; Maria och helgonen leder till Gud och Hans sändebud Jesus Kristus, människosläktets enda frälsare.

Inte bara i Jesu tid utan också i Kyrkotiden - för oss är det denna vår tid - fortsätter Kristi mor att vara betrodd med uppdraget att förbereda människa för Herrens kommande. Maria, en typisk figur av den kristna gemenskapen själv "profet om nya tider," är moder tillsammans med Kyrkan och i Kyrkan även av Jesu andra kommande i härlighet. Med Kyrkan och i Kyrkan "vallfärdande på jorden" är Maria inom Guds folk under deras resa för att leda hela mänskligheten till möte med Kristus.

Sankt Johannes Paul II besökte helgedomen i juni 1992

Tacksägelsens sabbat

"Jag vill att ni ska säga," fortsätter den gamla berättelsen, "...att de efter vespers bör fira varje sabbat i ära åt Mig. Den halva dagen skall de tillägna Mig för de många och stora nåder de har fått av Min Son genom Mitt förmående."

Även när Jungfru Maria dyker upp för att be om böner, vad händer då som skiljer sig från det som hänt i den första generationen av lärjungar? "De var alla flitiga och enade i bön, tillsammans med några kvinnor och med Maria, Jesu moder, och hans bröder." En plats för att be och fira sabbaten tillägnad tacksamhet åt Den som hade intercederat "i sju år" begärdes inte effektivt av Comparsa hos Giannetta. Men det verkade för Caravaggio-samhället att byggandet av ett hus för bön och en plats för gästfrihet för sjuka och pilgrimer var den mest verkliga vittnesbörden om tacksamhet för nåd som mottagits. Dess representanter bad därför biskopen om tillstånd att bygga en kyrka och ett hospital: händelsen med Uppvisningen blomstrade i bön och flitig kärlek.

Så för dem som accepterar budskapet från Uppvisningen i sin helhet och konsekvenser, är kallen till omvändelse en inbjudan att tro på Gud som räddar, och till en tro som förvandlar liv. Inte intimistisk flykt undan till en rädslafull och pessimistisk andlighet; inte bara ett återgående till religiösa praktiker utan en passion för att bygga upp Kyrkan i världen, men centraliteten återställd åt de lidande, sjuka och fattiga i Guds hus och mänskliga gemenskap.

Frukten av återvändandet till Gud och levandet kärlek för nästan är glädje, firande. Den "nåd som mottagits" genom Marias intercession kräver rättmätigt tacksamhet; vilket dock inte är en ren plikt utan en glädje. I Helgedomen kan man inte undvika att sjunga Magnificat "för den barmhärtighet som från generation till generation sträckts ut över dem som har helig fruktan för Gud"; man kan inte undvika att "fira" återfinnandet av de som "var förlorade" och har återvänt till Faderns hus.

Om Maria, modern, tillsammans med Jesus och lärjungarna deltar i bröllopet kommer det inte att saknas "godt vin bevarande tills nu."

Vykort från Helgedomen från 1948

Några Mirakel

Liksom varje helgedom har även Caravaggio sin egen nådhistoria. De "historiska" mirakeln hänvisas till pilgrimer i källaren av den Heliga Källan, trettio meter lång med fem celler. I den sista cellen finns ett stort marmorbassäng av Siena-marmor, där pilgrimer kan hämta välsignat vatten. Bland de intressanta episoderna är "Grazianos utmaning". En viss Graziano, tvivelaktig, ville utmana platsen där Maria satt sin fot.

Med en torr gren planterade han den och såg omedelbart den täckt av blommor och löv.

En annan episod är om Domenico Mozzacagna. År 1520, anklagad för stöld, skulle han halshuggas; men bödelns yxa flera gånger fallande på hans nacke gjorde honom inte ens en skrapa. Det var den 26 maj och folkmassan jublande över att han hade blivit mirakulöst räddad.

På kvällen den 9 augusti 1650 mötte en okänd pilgrim sin ärkefiende här som jagade efter honom för att döda honom. Den olycklige sökte flykt i templet vilket just då var stängt. Han bad om Marias skydd, och låsbolten brast så att den attackerade mannen kunde placera sig säkert vid foten av statyn av Jungfru Maria efter det att dörren omedelbart hade stängts bakom honom.

Bön till Vår Fru av Caravaggio

O allra heliga jungfru av Caravaggio,
outtömlig källa av nåd,
från en gammal och ärad tillbedjan,
på den dagen då vi firar Din uppenbarelse,
bönfaller vi att hoppet
för varje enskild som vänder sig till Dig
inte skall bli besviket,
och ingen ska bliva utan frukt i sin böne.
Vår Fru av Caravaggio, beda för oss
O allra heliga jungfru av Caravaggio,
att i Din tempel
och genom Ditt beskydd de blindas ögon
må återvända till troens ljus,
de vankelsinniga och latta på den kristna vägen
lära sig gå snabbt på Guds buds väg,
att döva öron möda sig för gudomliga läror,
att dem som är döda i synd
må återvända till sann liv
där det finns ljus av sinne och frid av hjärta.
Vår Fru av Caravaggio, beda för oss
Den som vänder sig till Dig med bön om hjälp,
O Maria, vårt himmelska skyddshelgon,
må vi bli starkare i tro,
fastare i kärlek och så full av kärlek att,
inte följande ondskans lockelser,
aldrig skall vika ifrån den rätta vägen,
O milda, O barmhärtiga, O söt Jungfru Maria.
Vår Fru av Caravaggio, beda för oss.
Amen.